Le Monde diplomatique VI
Förord
Svenska Le Monde Diplomatique utkommer nu för första gången med ett temanummer. Temat här är fattigdom – ett ämne som vi anser har fått alltför lite utrymme i den nordiska samhällsdebatten.
Vi inleder med en klassisk text av nationalekonomen John Kenneth Galbraith från 1985 (s. 11). Galbraith går igenom olika metoder som man genom historien har använt sig av för att ”rensa bort” fattigdomen från samvetet. Genom att till exempel argumentera för att fattiga människor är lata och att statliga ingripanden har en negativ inverkan på människors arbetsmoral kan man undvika att ta ansvar för samhällets utslagna, för att nämna ett par av strategierna.
Galbraith var också den som år 1969 myntade yttrycket ”insular poverty”, med vilket han sökte beskriva hur social utslagning ofta följer vissa geografiska mönster och bildar ”öar” av fattigdom. Det är svårare för människor att ta sig ur fattigdom i områden där de är omgivna av många andra i motsvarande situation. Sådana områden kan till exempel vara förorter med en stor andel invandrare, eller landsbygdsområden där samhälleliga tjänster avvecklas och orter avfolkas. För att komma ur en sådan situation krävs aktiva åtgärder av staten.
Den indiske ekonomen Amartya Sens så kallade capabilities approach är central för diskussionen omfattigdom eftersom den understryker vikten av positiv frihet, det vill säga en verklig frihet att handla. Förverkligandet av denna frihet kräver i vissa fall aktivt ingripande från staten. Enligt Sen är till exempel demokrati en nödvändig förutsättning för ett människovärdigt liv. Demokratin förverkligas däremot inte så länge samhället försummar att aktivt se till att också de som bor på så kallade fattigdomsöar har möjlighet att utöva sina politiska och sociala rättigheter. Det är upp till varje samhälle att definiera de nödvändiga funktioner som staten ska fylla.
Fattigdom handlar inte enbart om brist på pengar utan också om sociala dimensioner som gör att man blir isolerad i samhället, om begränsningar som nedsatt rörelseförmåga eller brist på näringsrik föda. Att vara fattig är att inte bli uppskattad för sina förmågor. Fattigdom är att vara utsatt för ett visst samhälleligt förakt; att sakna ett socialt erkännande som utgör förutsättningen för frihet och självförverkligande i sådana samhällen som våra. Medelklassen är delaktig i utslagningen av de fattiga genom att upprätthålla samhälleliga strukturer som leder till fattigdom. Genom att binda ett socialt stigma till fattigdomen försvagas också de fattigas handlingskraft och förmåga att uttrycka sina politiska målsättningar.
I Norden har arbetarrörelsen och fackföreningarna utgjort viktiga delar av välfärdsbygget – en modell för att bekämpa fattigdomen och marginaliseringen bland människor (s. 21). Men välfärdsstaten har under de
senaste 20 åren rört sig från en välfärdsuniversalism med allmänt socialskydd mot en individualisering av risker som hör ihop med till exempel arbetslöshet och sjukdom. Till exempel det danska konceptet flexicurity har väckt entusiasm runtom i Europa eftersom det anses erbjuda det bästa av två världar: flexibilitet för kapitalet (som får avskeda anställda omedelbart, utan avgångsvederlag och social åtgärdsplan) och trygghet för arbetarna (som blev tillförsäkrade en hygglig arbetslöshetsersättning under åtminstone fyra år – tills den förkortades till två år då krisen slog till och folk blev arbetslösa).
Under den globala ekonomiska krisens tryck knakar nu det danska experimentet i fogarna (s. 27). Om det till att börja med var tanken hos de socialdemokratiska upphovsmännen till flexicurity-politiken att den skulle göra det möjligt att vidareutbilda arbetskraften utan att det blev något uppehåll eller någon arbetslöshet, så har det snarare visat sig att denna politik, när den används, är ett knep för att tvinga de arbetslösa att fortast möjligt återgå i arbete utan att kräva något.
Den danska högerregeringen, som skulle vara något av den nordiska modellens flaggskepp, kan idag stoltsera med att visa upp några av de lägsta siffrorna i Europa när det gäller kapitalbeskattning, arvsskatt och företagsskatt. Samtidigt ökar utslagningen i arbetslivet dubbelt så snabbt jämfört med till exempel Frankrike.
I Sverige och Finland har man i två årtiondengrunnat på huruvida ett systemskifte verkligen ägde rum efter den ekonomiska krisen i början på nittiotalet. Är det Danmarks väg som nu sätter punkt för dessa funderingar? Tar vi verkligen fattigdomsproblemet på allvar? Kanske gav Finlands statsminister och avgående partiordförande för centern, Matti Vanhanen, en vink om framtiden då han för ett par år sedan menade att man i Finland talar för mycket om fattigdom och att man borde koncentrera sig på ”goda nyheter” istället.
EU har utlyst 2010 till temaår för bekämpning av fattigdom och social utslagning i Europa, vilket kommer att uppmärksammas med olika kampanjer och evenemang i medlemsländerna. Ungefär 80 miljoner eller var sjätte EU-medborgare lever under fattigdomsgränsen. Temaåret kan förstås ses som ett välkommet initiativ, speciellt då strävan efter ökad ekonomisk tillväxt är det som styr och unionens främsta målsättning enligt Lissabonstrategin är att bli ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi”, vilket lätt leder till att sociala ojämlikheter hamnar i skymundan. Det finns likväl skäl att kritiskt utvärdera temaårets budskap och anspråk. Kampanjen lyfter bland annat fram individens ansvar och risken är stor att man fokuserar på symtomen snarare än på de strukturella problemen bakom den ökande fattigdomen i Europa.
Om EU:s fattigdomspolitik i Sherwoodskogen Europa haltar, så framträder inte unionen exakt som Robin Hood på bortaplan heller. Där knyter EU så kallade partnerskapsavtal med forna kolonier med det angivna syftet att stödja deras utveckling. Samtidigt ugör dock unionens handelspolitik ett stort hinder för många utvecklingsländer att uppnå livsmedelssuveränitet. I det här numret av Diplo diskuteras därför de höga priserna på jordbruksprodukter i fattiga länder och på vilket sätt bland annat WTO:s handelsregler och EU:s jordbruksstöd upprätthåller ett fortsatt importberoende i dessa länder (s. 43). Vidare upprätthåller EU-länderna fortfarande flera skatteparadis, vilket underlättar korruption och gör det möjligt för att företag som fungerar i det globala Syd att undvika att betala skatt i de länder där de är verksamma. Utan att ta de strukturella problemen i beaktande blir fattigdomsbekämpningen skenhelig, vilket även poängterades på det fattigdomsseminarium som ordnades i Helsingfors av Diplo, Ny Tid och Nordiska Institutet i Finland i november.
Såväl lokalt som globalt är fattigdom en mycket angelägen fråga. Hur kan vi på 2010-talet fortsättningsvis tillåta utslagning och hunger?
Det är inte de fattiga som är problemet. Problemet är hur politikerna, hur EU, hur vi väljer att hantera fattigdomen.
(OB, AH, LS, AS)
Upp
|
